Det har nu gått 3 månader och 2 dagar sen jag förlorade min älskade vän...
3 månader av stundvis glädje och stundvis sorg.
Det är obeskrivligt hur mycket man kan sakna någon så fruktansvärt mycket. Jag har inte kunnat titta på bilder av honom ordentligt, och dom små glimtar jag tagit har suddats igen av tårar.
Det sticker till i mitt hjärta varje gång jag tänker på Svarten. Det är som ett svidande sår i hjärtat som gör ont då man råkar komma åt det...

Drygt en vecka efter att Svarten gick bort ville jag börja titta på andra hästar... inte för att någon skulle ersätta hans plats, utan mer för att jag höll på att gå sönder. Att hela tiden gå omkring hemma utan att få min dagliga dos av häst gjorde mig tokig! Jag gick från ett liv av glädje, lycka, vänner, kännslan av att få vara hos någon som man visste ALDRIG skulle såra en, till ett liv av bitterhet, rastlöshet och ensamhet. Jag ville ha tillbaka mitt liv! Min glädje! Mitt välbefinnande! Jag ville ha tillbaka den underbara kännslan jag hade varje gång jag var med Svarten!

3 hästar hann jag titta på, varav en som jag fastnade lite extra för... en häst som säkert kunde få tillbaka mitt självförtroende. Vi var väldigt nära att köpa... men insåg sen att priset var för högt för våran ekonomi.
Bitterheten spred sig och rädslan att gå tillbaka till mörkret började gnaga mig i nacken. Samtidigt som mina tankar började snurra runt...

Varför ville jag ha en häst så snabbt?
varför kunde jag inte vänta?
Var verkligen mina kännslor sanna mot mig?

Har insett nu på senare tid att enda anledningen att skaffa en ny häst, var för att jag var desperat! Jag var rädd! Jag var bitter och jag ville inte må så här dåligt! Jag ville inte att någon skulle ersätta Svartens plats, jag ville att någon skulle ersätta hur jag mådde... och med den "uppenbarelsen" insåg jag att det är inte rätt att skaffa mig en ny häst... inte nu iaf... för jag skulle bara jämföra den ny hästen med Svarten och jag viste att jag skulle bli besviken. För ingen, INGEN, häst kommer någonsin att få mig att känna mig lika lycklig som Svarten gjorde, det tänker jag inte tillåta! För jag vet att även den hästen kommer att lämna mig en dag... jag orkar inte gå igenom det igen...

Alla säger till mig att jag ska försöka minnas dom bra stunderna jag hade tillsammans med Svarten! VARFÖR!?!?Det får mig bara att minnas det jag har förlorat! Det jag levde för! Mitt lyckliga liv!! Det jag vet att jag aldrig kommer att få tillbaka!

Jag har haft många hästar som har en stämpel i mitt hjärta... Balett,Karum, Diskant, Sunnan, Svedjepojken, Charlie, Posse, Frippe, Beiliz, Astra, Spirit, Cara... Men INGEN som gett mig så mycket som Svarten gjorde! Innan han var min och gick som en sur gammal ridskolehäst i pite så fanns det något hos honom som gjorde honom speciell för mig.

Det jobbigaste med att Svarten försvann var att jag aldrig hade hunnit ledsna! Jag älskade varje minut med honom! Jag mådde så bra! Det var sällan jag ville fara från stallet! Visst, nog fanns det dagar som man kanske ville ligga kvar i soffan då det var -30 grader ute! Men det som fick en att kliva ur var ju vetenskapen om att en mil därifrån så stod Glädjen och väntade! Han kunde hålla mig varm i den kallaste kylan!

Gosh! Nu låter det som att det inte fanns någon annan än Svarten för mig... och det är väl inte helt sant... Självklart är jag lycklig med Jonas och jag älskar han oändligt och är väldigt lycklig med honom och alla våra andra djur! Samtidigt som jag inte kan rå för att känna att lyckan blev total när jag fick Svarten! Tillsammans med Svarten så fanns inga problem i världen! Allt annat försvann och det var bara vi två, jag har aldrig kännt mig så lugn med någon annan varelse som jag var med honom. 

Det gjorde sååå ont att säga upp boxplatsen, spec. då jag vet att det kommer att stå en ny häst där snart, och det kommer inte vara min. Men frågan är om det kanske gör ondare att se den tom?

Det är sjukt hur mycket jag saknar honom...

Ibland så hör jag "småflickorna" sucka över sina hästar. "åh, han gick så segt på hoppningen! Jag ska sälja honom!" "Åh, nu har han skadat sig så jag kommer inte kunna vara med på nästa tävling! Dumma häst" "Jag ååårkar inte arbeta med honom, han lyssnar ju ändå inte på vad jag säger" "Jag måste hem å sminka mig inför festen i kväll, jag skiter i att borsta av honom efter träningen" "Ne, men jag har inte tid att vara med honom längre än 20 minuter, jag ska ju till en kompis!" Till dom vill jag bara skrika HÅLLL KÄFTEN!! Ni anar inte hur lyckliga ni ska vara att eran häst är frisk och mår bra och gör allt ni ber den om! Mer än vad den kanske ibland är kapabel till! Ni som tror att era hästar är maskiner som ska ta er till berömmelse förtjänar inte att ha häst!!! 

ja...typ...

3 månader och två dagar har gått...
I dag gör jag prakitk på ridskolan i råneå, det känns bra att få göra något om dagarna, i stället för att sitta hemma och låta tankarna ta över. Det känns bra att ha en mening med livet... känna att man har en betydelse.
Den 19:e ska jag fara ner och göra intagningsprovet till hippologen. Inga ord kan beskriva hur mycket jag vill komma in på den utbildningen! Jag vill lära mig mer om hästar! Jag kan inte få nog! Det här är nästa steg! Jag vill utvecklas! GIVE IT TO ME!! ehm...ja... 

Mitt liv är som en bergochdal-bana just nu... det finns ljusa stunder, men ibland stupar det ordentligt, och ibland kittlar det i magen och man vet inte om man bör skratta eller gråta...

I dag tar jag en dag i taget....

"Jag kanske inte är riktigt klok, men hästar är mitt liv. För mig är de en drog som har starkare verkan än LSD och heroin. Mina vänner anser att min last redan gett mig hjärnskador. Och hästar är ett gift som det inte finns något motgift för. För mig skulle ett liv utan hästar kännas som att vara levande död." -Henry Blake


Jag har alltid varit VÄRLDENS stoltaste hästägare! Har fått höra hur fin min häst är, vilken otrolig kropp och hur duktig han var! Alla var så imponerade på hans smidighet i hoppning, visst nog fanns det lite stela leder och att man fick ta en längre uppvärmning än alla andra, men han var en häst som jag tror ibland glömde bort sin ålder och körde på humöret i stället... Han var alltid så glad och gav allt till 100%. Det var svårt gissa hans ålder när han börnade i 110km/h över hoppbanan, med mig hängandes runt halsen, inte veta om jag skulle skratta eller gråta. Många stod med hakan nere när jag berättade att han "bara" var 20. 
Vaddå? tänkte jag, 20 år! Det är väl inget! Jag å Svarten kommer ha många fina år tillsammans! och frisk som han är kommer han leva minst 20 år till!

Tänk så fel man hade....

Onsdag 3/2 -2010

Var lite sen till stallet i dag, då jag väntade på att mina linser skulle komma med posten. Är svårt att se utan dom, och mina glasögon var inne på lagning.
När jag väl fått på mig dom så ville hundarna ut, sen fick jag lov att städa upp i hemmet... Vill ju inte att det skulle se helt galet ut...

Men iaf. runt 4 kom jag dit. Den härliga lukten av häst mötte mig när jag öppnade dörrarna till stallet. Förstår inte vad det är i den lukten som gör en så glad? Man blir så stark och lycklig och glömmer alla problem som finns utanför dessa väggar!
Jag börjar alltid att mocka och fixa klart allting i stallet, så jag sparar det bästa till sist, att få vara med sin bästa vän.
Jag suckade lätt över det frysiga höet som fanns ute i bodan, men försökte ta det som var minst "klumpit".
När allt var klart gick jag ut för att hämta min älskling som stod ute i hagen.

Jag vet inte, men min häst har alltid haft "a thing" för vita ston. Så klart hittade han kärleken i stallets "piraya" Dixie. Både boxgrannar och hagkompisar och riktigt söta tillsammans :-)

Jag tog in dom båda, då vädret inte var det roligaste. Ställde Svarten i skötspiltan för att göra iordning han inför dagens arbete. Jag tyckte att han verkade lite konstig... vet inte vad det var egentliten, men man känner ju sin häst... Han ville lyfta frambenet på ett sätt han aldrig gjort förut... sen verkade han lite orolig när jag borstade han. Bestämde mig för att longera honom, så jag kunde se om han verkade annorlunda i arbete.
Spände för longergjorden, sen tog jag ut han i ridhuset.

Jag brukar alltid börja med att leda runt hästen nått varv, innan jag börjar arbeta dom på volten.
Jag hann gå ett halvt varv sen började Svarten visa tendens på att vela lägga sig ner.
SHIT! tänkte jag... KOLIK! tänkte jag sen... Jag gick in i stallet för att hämta Eva-Lena och bad henne komma ut och titta på honom, då hon själv haft en häst med kolik. Hon tyckte att symtomen var ganska lika.
Men jag tyckte det var så konstigt, då han ätit,druckit å bajsat normalt! men ville inte chansa, så jag ringde veterinären på en gång. Tyvärr var ju jourhavande nere i Piteå och verkade inte så pigg på att komma upp, men att hon skulle försöka hitta någon annan som var lite närmare...

Under tiden jag väntade tog jag in Svarten och gav han lite fil och olja, som ska vara bra för ajaj i magen. sen gick jag med honom i ca en timme i ridhuset. När jag sen tog in han igen, verkade han mycket piggare och visade inga symptom på att ha ont.. Funderade på om det verkligen var nödvändigt för veterinären att komma upp, men hon insisterade, och jag ångrar inte det för en sekund.

När veterinären anlände gjorde hon en rutinkontroll, men kunde inte hitta några allvarliga fel. "Lite för högt ljud på höger sida (blindtarmen)" sa hon men inget annat allvarligt.
Hon rekomenderade att jag skulle byta ut det frysta höet mot torrhö och blanda 50-50.
När hon sen hade farit, tog jag ut Svarten en sväng i ridhuset och ledde han en halvtimme till bara för att få igång hans mage ordentligt. När jag sen lämnade stallet runt 22.30 verkade han helt återställd.

Torsdag 4/2-10

Anlände till stallet strax efter 10 i morse. Frågade "gubbarna" i stallet om dom märkt av nå från Svarten på morgonen, men dom sa att han inte hade visat nå tecken på förrändring.
Men som sagt... man känner ju sin egen häst...
Jag märkte det redan när jag var på väg till hagen att det var nå fel...
Den här gången var han annorlunda... Han stod själv nere i hagen och tittade mot sin mage med jämna mellanrum. Viftade med svansen och verkade allmänt irriterad. SUCK! Tänkte jag!

Tog in han i stallet och gav han fil och olja, sen gick jag in i ridhuset med han och longerade han en sväng. Då bajsade han flera gånger, jag tyckte att det var konstigt....har dom kolik brukar dom ju inte bajsa, som jag har lärt mig iaf... Ringde veterinären som var upp i går, men inga svar. Då fick jag tips om att ringa en veterinär som bodde här i närheten, dom trodde hon var barnledig, men jag kunde ju pröva.
Vid denna tidpunkt (ca 12.00) hade jag slutat longera och bara gick med han. Nu var han inte OK längre, så fort jag stannade ville han bara lägga sig ner och rulla, så det var bara att fortsätta gå.
Anna (veterinären) svarade och sa att hon bara skulle försöka hitta barnvakt så skulle hon komma ner.

En timme senare anälnde hon. Hon ville sätta dropp på han på en gång, för han var så uttorkad. Frågade om det var allvarligt, men hon sa att hon tyckte inte det spelade någon roll om det var allvarligt eller inte, "man ska alltid sätta dropp även om det bara är en lindrig kolik".

Så där gick vi, Anna med droppåsen i högsta punkt och jag hållandes i hästen.
När droppåsen, och inga större förbättringar från Svarten, tagit slut, prövade vi springa med honom för att se om magen ville komma igång, men förgäves.  Nästa steg var att kolla om magsäcken var OK. Nu kunde han iaf stå upp en stund.
Så vi tog in han och hon körde in en slang i näsan på han, vilket inte Svarten tyckte var så bekvämt. Ingenting kom upp, så hon prövade blåsa lite för att se om det kunde bli ett tryck så det skulle bli bättre. Men det blev snarare motsatsen. Jag har aldrig sett min häst så ond förut! Han stegrade sig och sparkade med frambenen och hans ögon blev alldeles svarta! Han hade ONT! Ingen tvekan om saken.

In i ridhuset igen, nu hade han börjat svettas otroligt mycket, och enligt Anna var det pga. smärtan. Så hon gav han smärtstillande och ännu mer dropp. Sen var det bara att fortsätta gå och springa för att få igång magen. Nu konstaterade Anna att detta inte var någon vanlig kolik, utan det lutade mer åt en sk. gas-kolik. Jag led med min häst.Varje gång Anna lyssnade med stetoskopet höll jag andan, hon var förvånad för hans puls hade inte stigit, "Den borde ju göra det då han har ont, han överraskar din häst, han kämpar."

Tiden försvann, jag hade ingen aning hur länge vi hållt på att gå där runt runt i ridhuset. Vi delade ridhuset med ridlektionerna, så den måste ha varit över 6 iaf. Pappa hade kommit för att hjälpa till att vandra, även Erika och Nina (skötare till Gurmin och Shalle på stallet) var med och avlöste. Tillochmed Jonas, som aldrig hållit i en häst förut var med och hjälpte till. 
Vi körde intervaller med att trava och skritta, trava och skritta, bara för att få igång Svartens mage. Anna lyssnade med stetoskop på magen och varje gång var en spänd väntan på vad hon skulle säga, men varje gång var samma svar "det låter som att magen vill börja komma igång, blindtarmen vill inte spola ordentligt."
Vi kämpade på, SVARTEN kämpade på, han var så duktig! Han gjorde allt vi bad han om! Även om man såg på han att han bara ville lägga sig. Magen var uppsvälld nu och bakbenen var hårda av allt springandes.
Jag tänkter inte ge upp!! Svarten ville inte ge upp och då tänker inte vi göra det heller!! Så vi fortsatte kämpa! 

Jag vet inte vad klockan var, men jag sprang in en sväng för att kissa. När jag kom tillbaka hade Svarten gjort samma sak. Det var blod i kisset..... Anna sa att det var för att började brytas ner i kroppen på honom av allt gående. Vi forsatte gå... Vi skulle inte ge upp...

Jag kommer aldrig glömma dom orden hon sa när hon för sista gången lyssnade på hans puls. "Frida, det är inte bra nu, hans puls ligger på över 100, han har så ont och han svarar inte behandlingen. Vi måste få ett slut på det här, innan det blir värre."

Jag kunde känna hur mitt hjärta imploderade, hur min insida slets sönder av smärta och jag kunde inte göra annat än skrika! Allt blev suddigt, jag kände hur min far la sina stora armar runt om mig, kramade mig, försökte trösta.... Jag kunde inte förstå det!? Jag ville inte ge upp! Svarten ville inte ge upp! Ingen av oss ville ge upp... Men det var hans kropp som gav upp....
Vi hade nu gått i nästan 12 timmar... och nu skulle det få sitt slut. 

Jag höll hans huvud i mina armar en sista gång, jag viskade i hans öra att jag alltid kommer älska honom, att han alltid kommer finnas i mitt hjärta... Han såg på mig med hans stora vackra ögon, och på något sätt kännde jag att han förstod... Sen hade han inte ont mer...

Jag vet att dom flesta som läser det här förstår och vet vad jag går igenom just nu.
För er som inte förstår, vill jag att ni ska veta att Svarten var inte bara en häst som fanns i mitt liv. Han var den kompisen jag kunde fara till då livet kändes mörkt å trist, har var den vännen som utan ord kunde säga "äh, skit i det nu du har ju mig!?" Han var den vännen som endast med sin varma mule kunde torka mina tårar och få mig att skratta...Han var min bästa vän!

Min älskade älskade Svarten, vad ska jag göra utan dig? Det skulle ju vara du och jag mot världen! Vi skulle visa alla som någonsin tvivlat på oss hur bäst vi var!? Hur ska jag klara det utan dig?

Jag vill tacka alla som var med och hjälpte mig och Svarten att kämpa! Och ni som hjälper mig igenom den här mörka tiden. Jag vet att det kommer komma en dag då jag kan acceptera att det här hänt. Men jag kommer nog aldrig förstå...







Vila i frid min älskade vän Svarte Rudolf

    

Jag är trött på ord
Orkar inte mera
Sår från längesen går lätt upp igen
Varje kort är lagt
Vi har inga flera
Ljuset det brann ut
Spelet det tog slut





Och vinnaren tar allt
I skuggan är det kallt
Förloraren får stå ensam och se på





Jag var bara din
Trodde att jag visste
Var din trohet låg
Trodde att jag såg
Mannen i mitt liv
Den förste och den siste
Men jag hade fel
Allting var ett spel





Och gudarna har makt
Det här blir som dom har sagt
En människa står kvar
Mister allt hon har
Och vinnaren tar allt
I skuggan är det kallt
Så enkelt att förstå
Varför klaga då





Men säg får hennes kyss
Minnena att vakna
Värmen i en famn
Ljudet av ett namn
Du vet nog som jag
Hur jag skulle sakna
Varje ögonblick
Tiden som jag fick





Så blir man dömd en dag
Och människor som jag
Vi tittar bara på
Känner oss så små
Och kärleksspelet går
Den segerrika får
Belöning tusenfalt
För vinnaren tar allt

alltså, jag måste ju ha haft den knasigaste drömmen någonsin! jag menar... jag drömmer oftast knasiga drömmar...

Jag och Nina var i ett hus... typ norrbottensgård.... vet inte riktigt vad vi skulle göra där... men när vi skulle gå därifrån så står det en stor gubbe vid dörren, han tar tag vid mig och slänger in mig i huset... Jag skriker åt nina att "RINGA polisen!!" och hon ba: " Vad är telefonnr!?" "112" skriker jag tillbaka! Hon gör det och medans drar den här gubben in mig i ett kök och ska bädda upp en bäddsoffa... med typ blommor på...

Nina ger mig telefonen och säger att dom vill prata med mig... så jag tar telefonen, och då säger hon i andra änden att dom är lite sur på mig för att min chef har sagt till dom att jag tycker att dom är knäppa som jobbar i växeln på 112... "MEN DET HAR JAG ALDRIG GJORT!" Men hon tror inte på mig så hon lägger på...

Nu förflyttas vi till min skola i kanada... den dumma gubben är borta och jag är i min "drama-klass". Vi ska spela teater och det är världens strängaste lärare, hon säger åt mig att spotta ut tuggummit, jag försöker, men det bara växer och växer i munnen... Men tillslut så får jag ut det... Vi ser en imrovisations pjäs som någon spelar... fast dom har manus....

När vi sett klart pjäsen så är vi helt plötsligt uppe i en stuga i fjällen, när jag går ut ur huset så springer det några vargar ute... Bo (våran hund) springer ut och ska jaga dom... jag försöker skirka på han, men han lyssnar inte... Dom springer bakom en stor sten och hipps vipps har vargen förvandlats till en häst och riddare!!!

Jag vaknar av att jag ropar "BOSSE HIT!!!" Stackars Bo sitter och gnäller där nere.... han försöker ju komma, men det är en stor grind i vägen....

Ja, hujja det är inte lätt... men ganska kul att drömma knasiga drömmar... iaf efteråt när man tänker på det så här :-)

dagens citat: När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det, när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig.

Kan det bli mer brittisk??

Vaknade i morse av att regnet öste ner och vindarna skakade om hela huset (kanske inte men ändå...) Gick ner för att laga frukost insåg att vi inte hade mycket till frukost, så tänkte, "jaha det blir väl te och rostat bröd med smör på" Men då såg jag att vi hade ju ägg, så genast blev jag sugen på "skrambeld eggs". Lagade det...

Medans jag stod där och tillagade äggen så började jag minnas när jag och Jonas var nere på (i) Irland och varje gång vi sov på ett B&B så ficka man allti teh, rostade mackor med smör på, "skrambeld eggs" och............ just precis...... bacon! Så jag kunde ju inte låta bli att steka några bacon till.

Så här sitter jag nu i det typsikt brittiska vädret och äter en typsik brittisk frukost :-)

Saknar faktiskt england/scotland/irland en hel del... den tiden var så underbar... helt roligt å spännande.... MÅSTE tillbaka...

Men men... nu är det sverige som gäller...

Dagen lär väl bli som vanligt... ska gå ut med hundarna snart.. hujja, inte kul då inte ens hundarna tycker om att bli blöta... det kommer bli en seeeeeeeeeeg promenad.... sen blire att fara till jobbet, jobba till kl. 17.30 och efter det fara till Svarten. Han behöver få upp konditionen! Snacka om att han kändes seg i går! gammelgubben....

Sen blire hem... pussa på min sambo som jag inte sett på hela dagen... äta en sen middag... sen hoppa i säng....

Ja, vi mäsrker ju om mina planer går som planerat.... egentligen hoppas jag på att något helt oväntat ska hända... som att typ det kommer en trisslott flygandes i mitt ansikte som råkar vara värd STORKOSINGEN!!!

Mitt ordspråk för dagen är: "Det finns dagar som är som trappor, man måste välja om man ska gå upp eller ner."

Gör såhär:
1. Ta fram din mobil
2. Bläddra igenom din inkorg
3. Stanna när du räknat till tio
4. Gör likadant på varje fråga


1. Vad skulle du säga om din pojkvänn/flickvänn var otrogen mot dig?
"Det är ju trevligt. Det kan ju bli intressant :-) Älskar dig"

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
"Fredag morgon... då ska jag lämna bilen... Om inte är nå annat som ska jävlas som vanligt..."

3. Vad är det första du säger när din kompis blir påkörd av en buss?
"Jag orkar inte vända nu. Har kört halvvägs... Älskar dig kyss"

4. Vilket sms blev du mest berörd av?
"Jag å en från älvsbyn far å hämtar varje månad... så jag får det gratis:)"

5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
"Vad händer i kväll?.."

6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
"Fan vad jag inte känner mig kry i dag :-("

7. Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom?
"Tror du inte Staffan är sjuk"

8. Vad vill du höra mest av allt?
"Ne, den har jag inte ens räknat med"

9. Vad skulle du säga om du fick MVG i alla ämnen?
"Det beror på vart ni vill parta... här i älvsbyn är det party i morgon men i dag är det nog krogen som gäller"

10. Din romantiska replik?
"Känner inte ni nå folk?"

11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
"Nu har vi äntligen bytt plats på släpet och 126:an :-) men är död och har on i skallen som få. Saknar dig kyss"