"Jag kanske inte är riktigt klok, men hästar är mitt liv. För mig är de en drog som har starkare verkan än LSD och heroin. Mina vänner anser att min last redan gett mig hjärnskador. Och hästar är ett gift som det inte finns något motgift för. För mig skulle ett liv utan hästar kännas som att vara levande död." -Henry Blake


Jag har alltid varit VÄRLDENS stoltaste hästägare! Har fått höra hur fin min häst är, vilken otrolig kropp och hur duktig han var! Alla var så imponerade på hans smidighet i hoppning, visst nog fanns det lite stela leder och att man fick ta en längre uppvärmning än alla andra, men han var en häst som jag tror ibland glömde bort sin ålder och körde på humöret i stället... Han var alltid så glad och gav allt till 100%. Det var svårt gissa hans ålder när han börnade i 110km/h över hoppbanan, med mig hängandes runt halsen, inte veta om jag skulle skratta eller gråta. Många stod med hakan nere när jag berättade att han "bara" var 20. 
Vaddå? tänkte jag, 20 år! Det är väl inget! Jag å Svarten kommer ha många fina år tillsammans! och frisk som han är kommer han leva minst 20 år till!

Tänk så fel man hade....

Onsdag 3/2 -2010

Var lite sen till stallet i dag, då jag väntade på att mina linser skulle komma med posten. Är svårt att se utan dom, och mina glasögon var inne på lagning.
När jag väl fått på mig dom så ville hundarna ut, sen fick jag lov att städa upp i hemmet... Vill ju inte att det skulle se helt galet ut...

Men iaf. runt 4 kom jag dit. Den härliga lukten av häst mötte mig när jag öppnade dörrarna till stallet. Förstår inte vad det är i den lukten som gör en så glad? Man blir så stark och lycklig och glömmer alla problem som finns utanför dessa väggar!
Jag börjar alltid att mocka och fixa klart allting i stallet, så jag sparar det bästa till sist, att få vara med sin bästa vän.
Jag suckade lätt över det frysiga höet som fanns ute i bodan, men försökte ta det som var minst "klumpit".
När allt var klart gick jag ut för att hämta min älskling som stod ute i hagen.

Jag vet inte, men min häst har alltid haft "a thing" för vita ston. Så klart hittade han kärleken i stallets "piraya" Dixie. Både boxgrannar och hagkompisar och riktigt söta tillsammans :-)

Jag tog in dom båda, då vädret inte var det roligaste. Ställde Svarten i skötspiltan för att göra iordning han inför dagens arbete. Jag tyckte att han verkade lite konstig... vet inte vad det var egentliten, men man känner ju sin häst... Han ville lyfta frambenet på ett sätt han aldrig gjort förut... sen verkade han lite orolig när jag borstade han. Bestämde mig för att longera honom, så jag kunde se om han verkade annorlunda i arbete.
Spände för longergjorden, sen tog jag ut han i ridhuset.

Jag brukar alltid börja med att leda runt hästen nått varv, innan jag börjar arbeta dom på volten.
Jag hann gå ett halvt varv sen började Svarten visa tendens på att vela lägga sig ner.
SHIT! tänkte jag... KOLIK! tänkte jag sen... Jag gick in i stallet för att hämta Eva-Lena och bad henne komma ut och titta på honom, då hon själv haft en häst med kolik. Hon tyckte att symtomen var ganska lika.
Men jag tyckte det var så konstigt, då han ätit,druckit å bajsat normalt! men ville inte chansa, så jag ringde veterinären på en gång. Tyvärr var ju jourhavande nere i Piteå och verkade inte så pigg på att komma upp, men att hon skulle försöka hitta någon annan som var lite närmare...

Under tiden jag väntade tog jag in Svarten och gav han lite fil och olja, som ska vara bra för ajaj i magen. sen gick jag med honom i ca en timme i ridhuset. När jag sen tog in han igen, verkade han mycket piggare och visade inga symptom på att ha ont.. Funderade på om det verkligen var nödvändigt för veterinären att komma upp, men hon insisterade, och jag ångrar inte det för en sekund.

När veterinären anlände gjorde hon en rutinkontroll, men kunde inte hitta några allvarliga fel. "Lite för högt ljud på höger sida (blindtarmen)" sa hon men inget annat allvarligt.
Hon rekomenderade att jag skulle byta ut det frysta höet mot torrhö och blanda 50-50.
När hon sen hade farit, tog jag ut Svarten en sväng i ridhuset och ledde han en halvtimme till bara för att få igång hans mage ordentligt. När jag sen lämnade stallet runt 22.30 verkade han helt återställd.

Torsdag 4/2-10

Anlände till stallet strax efter 10 i morse. Frågade "gubbarna" i stallet om dom märkt av nå från Svarten på morgonen, men dom sa att han inte hade visat nå tecken på förrändring.
Men som sagt... man känner ju sin egen häst...
Jag märkte det redan när jag var på väg till hagen att det var nå fel...
Den här gången var han annorlunda... Han stod själv nere i hagen och tittade mot sin mage med jämna mellanrum. Viftade med svansen och verkade allmänt irriterad. SUCK! Tänkte jag!

Tog in han i stallet och gav han fil och olja, sen gick jag in i ridhuset med han och longerade han en sväng. Då bajsade han flera gånger, jag tyckte att det var konstigt....har dom kolik brukar dom ju inte bajsa, som jag har lärt mig iaf... Ringde veterinären som var upp i går, men inga svar. Då fick jag tips om att ringa en veterinär som bodde här i närheten, dom trodde hon var barnledig, men jag kunde ju pröva.
Vid denna tidpunkt (ca 12.00) hade jag slutat longera och bara gick med han. Nu var han inte OK längre, så fort jag stannade ville han bara lägga sig ner och rulla, så det var bara att fortsätta gå.
Anna (veterinären) svarade och sa att hon bara skulle försöka hitta barnvakt så skulle hon komma ner.

En timme senare anälnde hon. Hon ville sätta dropp på han på en gång, för han var så uttorkad. Frågade om det var allvarligt, men hon sa att hon tyckte inte det spelade någon roll om det var allvarligt eller inte, "man ska alltid sätta dropp även om det bara är en lindrig kolik".

Så där gick vi, Anna med droppåsen i högsta punkt och jag hållandes i hästen.
När droppåsen, och inga större förbättringar från Svarten, tagit slut, prövade vi springa med honom för att se om magen ville komma igång, men förgäves.  Nästa steg var att kolla om magsäcken var OK. Nu kunde han iaf stå upp en stund.
Så vi tog in han och hon körde in en slang i näsan på han, vilket inte Svarten tyckte var så bekvämt. Ingenting kom upp, så hon prövade blåsa lite för att se om det kunde bli ett tryck så det skulle bli bättre. Men det blev snarare motsatsen. Jag har aldrig sett min häst så ond förut! Han stegrade sig och sparkade med frambenen och hans ögon blev alldeles svarta! Han hade ONT! Ingen tvekan om saken.

In i ridhuset igen, nu hade han börjat svettas otroligt mycket, och enligt Anna var det pga. smärtan. Så hon gav han smärtstillande och ännu mer dropp. Sen var det bara att fortsätta gå och springa för att få igång magen. Nu konstaterade Anna att detta inte var någon vanlig kolik, utan det lutade mer åt en sk. gas-kolik. Jag led med min häst.Varje gång Anna lyssnade med stetoskopet höll jag andan, hon var förvånad för hans puls hade inte stigit, "Den borde ju göra det då han har ont, han överraskar din häst, han kämpar."

Tiden försvann, jag hade ingen aning hur länge vi hållt på att gå där runt runt i ridhuset. Vi delade ridhuset med ridlektionerna, så den måste ha varit över 6 iaf. Pappa hade kommit för att hjälpa till att vandra, även Erika och Nina (skötare till Gurmin och Shalle på stallet) var med och avlöste. Tillochmed Jonas, som aldrig hållit i en häst förut var med och hjälpte till. 
Vi körde intervaller med att trava och skritta, trava och skritta, bara för att få igång Svartens mage. Anna lyssnade med stetoskop på magen och varje gång var en spänd väntan på vad hon skulle säga, men varje gång var samma svar "det låter som att magen vill börja komma igång, blindtarmen vill inte spola ordentligt."
Vi kämpade på, SVARTEN kämpade på, han var så duktig! Han gjorde allt vi bad han om! Även om man såg på han att han bara ville lägga sig. Magen var uppsvälld nu och bakbenen var hårda av allt springandes.
Jag tänkter inte ge upp!! Svarten ville inte ge upp och då tänker inte vi göra det heller!! Så vi fortsatte kämpa! 

Jag vet inte vad klockan var, men jag sprang in en sväng för att kissa. När jag kom tillbaka hade Svarten gjort samma sak. Det var blod i kisset..... Anna sa att det var för att började brytas ner i kroppen på honom av allt gående. Vi forsatte gå... Vi skulle inte ge upp...

Jag kommer aldrig glömma dom orden hon sa när hon för sista gången lyssnade på hans puls. "Frida, det är inte bra nu, hans puls ligger på över 100, han har så ont och han svarar inte behandlingen. Vi måste få ett slut på det här, innan det blir värre."

Jag kunde känna hur mitt hjärta imploderade, hur min insida slets sönder av smärta och jag kunde inte göra annat än skrika! Allt blev suddigt, jag kände hur min far la sina stora armar runt om mig, kramade mig, försökte trösta.... Jag kunde inte förstå det!? Jag ville inte ge upp! Svarten ville inte ge upp! Ingen av oss ville ge upp... Men det var hans kropp som gav upp....
Vi hade nu gått i nästan 12 timmar... och nu skulle det få sitt slut. 

Jag höll hans huvud i mina armar en sista gång, jag viskade i hans öra att jag alltid kommer älska honom, att han alltid kommer finnas i mitt hjärta... Han såg på mig med hans stora vackra ögon, och på något sätt kännde jag att han förstod... Sen hade han inte ont mer...

Jag vet att dom flesta som läser det här förstår och vet vad jag går igenom just nu.
För er som inte förstår, vill jag att ni ska veta att Svarten var inte bara en häst som fanns i mitt liv. Han var den kompisen jag kunde fara till då livet kändes mörkt å trist, har var den vännen som utan ord kunde säga "äh, skit i det nu du har ju mig!?" Han var den vännen som endast med sin varma mule kunde torka mina tårar och få mig att skratta...Han var min bästa vän!

Min älskade älskade Svarten, vad ska jag göra utan dig? Det skulle ju vara du och jag mot världen! Vi skulle visa alla som någonsin tvivlat på oss hur bäst vi var!? Hur ska jag klara det utan dig?

Jag vill tacka alla som var med och hjälpte mig och Svarten att kämpa! Och ni som hjälper mig igenom den här mörka tiden. Jag vet att det kommer komma en dag då jag kan acceptera att det här hänt. Men jag kommer nog aldrig förstå...







Vila i frid min älskade vän Svarte Rudolf