Mona-Lisas leende

Jag och Jonas gosade ihop oss framför teven efter timmars städning i huset... snacka om att det behövs en total storstädning här framöver...

Iaf, så såg vi Mona-Lisas leende. Bra film, men snacka om att dåtidens uppfostran av kvinnor var helt galet! Man ska vara sin man till lags, har man gift sig så är det det liv man kommer få... hemmafru och ansvar till barnen... Mannen? Ne, han ska ju jobba och tjäna pengar... Han har ett val.... det har inte hon...
Ja fi fan alltså!! Jag lovar skulle någon komma och tycka att jag ska stå min man till lags, och att det skulle vara mitt fel om han går och är otrogen, då kan jag lova att "någon" kommer få en rejäl smäll över käften!!
Hujja, är glad över att jag ändå har det så bra, en underbar pojkvän som verkligen bryr sig om mig och är lika mycket till lags för mig som jag är för han... Ja, jag är nog lite bortskämd tillochmed ;-)

Fick mig även en annan funderare...
Händer det att man ibland, omedvetet, gör saker därför att man vill visa sig duktig i andras ögon?
Tex. gifta sig med den där stiliga välvårdade rika mannen som är en dröm i din mors ögon... Men i dina egna då? Ja, men din mor är ju den som har fött dej tagit hand om dig givit dig mat uppfostrat dej, förtjänar inte hon då lite tacksamhet? Självklart! Men inte på ditt välbefinnades bekostnad? Ska du då leva med denna man resten av ditt liv, endast för att din mor ville det? Men ditt eget liv då? Ditt eget välbefinnande? Dina egna planer för din framtid?

Man ska inte låta någon annan bestämma din framtid... Känn efter vad det är du vill göra med ditt liv, när du kommit på vad det är, håll dej vid det... kämpa för att få det gjort! Det är ju ändå ditt liv, din berättelse, din bok... det är du som är författaren, det är du som bildar din värld, din syn på världen... Låt ingen annan komma och säga att du har fel, "du vill inte göra det där, gör det här istället" Känn efter själv! Ta ansvar över dej själv och ditt liv. Men se oxå till att du har någon du kan luta dig mot när motgångar kommer. Man kan behöva det... I know!

Jag vet att jag har valt snåriga stigar i mitt liv... Jag har valt en väg, som jag trodde var rätt, men som vart så otroligt fel... Men då viste jag att oxå att det är männskligt att fela, det är lätt att bli blind på allt annat när man väl gjort sitt val... Jag har oxå lärt mig att vad jag än väljer och vad jag än gör med mitt liv, så kommer jag alltid ha min familj (mamma, pappa, joakim, niklas stina) där med mig när det går som bäst, men även när det känns som att världen ska gå under på grund av mina misstag. Och det älskar jag dom för! Det är dom som fått mig att inte vara rädd för att möta motgångar... Vill du verkligen nå dina drömmars mål, så kan du räkna med att du kommer att behöva klättra branta berg för att ta dej dit, ibland kanske det kommer ett stenras, en lavin eller blir begravd i en snöstorm... men då vet jag att det kommer alltid finnas någon där som räcker mig den där hjälpande handen, och det är det som gör att jag vågar...

Livet är som en bergodalbana; ibland går det uppåt ibland går det nedåt, men oftast så sitter du där med det där spännande ansiktsuttruket och den kittlande konstiga kännslan i magen om vad som komma skall ;-) ett äventyr helt enkelt...

Ne hujja... för mycket tankar för mig... nu är det sova som gäller :-)

God natt 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0